Det är kanske sårad fåfänga, egoism. Ja, ja, jag vet det allt, allt. Men jag är en menniska och jag måste känna enligt min egen natur, icke efter normalplanen.
Jag kan icke förlåta henne.
Jag känner mig som en hedning i hvars helgedom en främling smugit sig in med skor på fötterna. Hon måste dö, dö, dö!—strykas ut ur mitt lif.
Hon smög sig ditin derför att jag mot bättre vetande ansträngde mig att se henne med dina ögon. Det var orätt af mig; det var svaghet—men jag kunde icke uthärda att mista dig.
Nu är jag stark igen, stark nog att vara ensam och ändå lefva.
Jag hatar henne; jag kan icke förlåta. Jag kan vara i sällskap med henne, visa mig vänlig, »god» och jemn mot henne, som i dag—men då är jag falsk som jag är det mot de flesta menniskor. Om du fordrar att jag skall vara sann emot henne, får du välja emellan oss två. Det kan jag icke. Då skulle jag bli falsk emot er båda. Och mot dig vill jag icke vara det.
Skrif nu och säg hvem du väljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihåg att jag hatar henne, om det så var mitt sista ord.»
Hon reste sig från skrifbordet och såg på pappersarket som låg der fullskrifvet; hennes lugna, säkra stil var orolig och nervös.
Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda, hufvud, som kunde hvila så mjukt mot ett hjerta—och vrida sig undan så behändigt och lätt.
Hon hade ingen aning om att det några hus derifrån satt en af romaner och balkurtis förkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i gagnlöst sjelfplågeri och stirrade på sig sjelf som på ett märkligt, enastående fenomen.