En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var så obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktärslösa bokstäfver:
»Hvarifrån har jag detta olycksaliga förstörelsebegär. Detta, som hvilar som en förbannelse öfver mig och som drar olycka öfver allt hvad jag vidrör. Jag har ett begär att böja all stolthet, att sticka eld i all kyla, och detta begär är så starkt att det framkallar ett slags värme hos mig sjelf så länge tills det åstundade är uppnådt, men sodan står jag der gråtfärdig, med toma händer lik ett barn som åtrått en såpbubbla och som tillintetgjort den genom att gripa derefter. Jag hatar mig sjelf för det, men det förblir så, hvarhelst jag lyckas framkalla värme der vänder jag mig bort och blir kall som is, den som älskar mig finner jag fadd, endast den som kan motstå har något tilldragande för mig, jag kan ropa men inte svara, jag kan vinna men icke ge, jag vill bara fånga dem i mina garn och kasta dem på marken som en hop döda fåglar, men om en reser sig och vill göra sig fri så gripes jag af ångest, jag vill fånga honom igen, jag vill binda honom, jag vill hålla honom kvar och om jag lyckas är det samma historia igen, jag suger ut honom som en vampyr utan att ge honom en droppe af mitt eget blod i utbyte. Det kommer af att jag är rädd, han skall finna ersättning för mig, att han skall kunna se tillbaka på mig med likgiltighet, kanske med kritik och jag kan inte fördraga att en annan skall ega hvad som en gång varit mitt.
Förbannelse öfver mig sjelf! Ar jag en menniska eller hvad är jag? Intet kan liknas vid det äckel jag känner vid mig sjelf, mitt inre är som en afrättsplats full af de dödas ben.
Jag ville älska, jag längtar så brännande derefter; men jag kan icke.»
* * * * *
Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett dämpadt ljus öfver alla föremål. Detta rum var öfverhopadt af små lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter—allt hvad man kan få köpa för billigt pris i de stora städerna och som här i detta lilla småstadskrypin gällde för gedigen prakt. Under en stor, kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hörn.
Tamburklockan pinglade och strax derefter släpptes en ung herre in.
»Jag ska' säga till fröken strax», sade pigan, som öppnat. »De äta frukost derinne.»
»För all del bed fröken inte göra sig brådtom; jag kan godt vänta.»
Den unge mannen blef ensam i rummet och han såg sig omkring med ett slags vördnadsfull nyfikenhet, han gick från möbel till möbel, beskådande allt så noga, som om han varit på ett museum, der han kunde ha något att inhemta af hvarje småsak. Sina händer höll han på ryggen liksom för att icke komma i frestelse att röra vid föremålen och mössan behöll han i händerna liksom var den icke värdig att upptaga en plats bland alla dessa rariteter.—Han var närsynt och han måste böja sig djupt ner och sträcka sig högt upp för att kunna se; men under alla rörelserna höll han trofast händerna på ryggen som om han varit rädd att skada någonting med dem.