»Fröken vet väl att det blir majkarneval i år», sade han till sist. Han var sjelf medlem af karnevalskomitéen och han önskade ingenting högre än att få förråda dess hemligheter. Men fröken tycktes icke intresserad af dem.
»Ja», svarade hon blott helt torrt.
Han beslöt sig för att uppsöka hennes intresse på hennes eget territorium.
»Hvad fröken bor vackert här»—han såg sig beundrande omkring.—»Det måtte vara roligt att resa så mycket.»
»Ja. Jag tycker om att resa.»
Hon blickade honom rakt in i ansigtet så fullkomligt obesväradt att rodnaden åter började sprida sig öfver hans finniga kinder. Han visste icke hvar han skulle göra af sina ögon. Han vågade icke se på henne utan slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en gammal, rutinerad förförare.
»Skall fröken resa i år också», fick han framstammadt medan han tummade på sin mössa.
»Jag vet inte. Jag har tänkt en smul på att resa till Italien utåt hösten.»
»Det måtte vara roligt att kunna göra såder—alldeles som man vill.»—Han liksom hukade sig ner när han sagt det och rodnade åter upp i det hvita håret.
»Jag gör alltid som jag vill.»