»Det vet jag—jag—jag hyser en rysligt stor beundran för fröken—.» Det sista sades med en antydan om ett galant smil.
»Ni känner mig ju inte?»
»Jag har hört så mycket om fröken—genom Natanael Heikelstam.»
»Jaså», sade hon likgiltigt.
»Jo, han och jag umgås rätt mycket. Tycker fröken inte att han ser bra ut?»
»Jo. Kommer han med på balen?»
»Nej.»—Han såg upp skyggt för att söka utröna om hon var på något sätt intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke upptäcka skymten af en rodnad; detta ansigte var så lugnt och kallt som fans det icke en droppe blod under den mjuka huden.
»Jag får väl inte uppehålla längre?» sade han tvekande i det han reste sig. Men hon reste sig också, utan förbarmande.
»Går fröken aldri ut och går om morgnarne?» försökte han sig änn en gång.
»Jo, det gör jag ofta.»