»Ja, det kan jag så godt förstå», sade hon sakta.
»Så är det också någonting annat, som plågar mig», fortfor fru Zimmermann med en torr och liksom ansträngd röst. Det var som hade hon svårighet att andas och derför icke kunde få fram orden annat än i små korta satser. »Det är porträttet der—du kommer ihåg under hvilka omständigheter du fick det…»
De uppmärksamma närsynta ögonen hade stirrat på den talande som för att gissa hennes mening och förekomma hennes önskan. Så förstod hon.
»Ack ja», sade hon beredvilligt, »det kan jag tänka mig så väl, att det skall plåga dig.»
»Du har alltså ingenting emot att ge mig det tillbaka?» kom det, liksom med lättnad.
»Nej, inte det minsta.»—Det var alltjemt samma glädje öfver att vara tillmötesgående. Barnet skildes så gerna vid sin lilla leksak för att göra den till viljes som hon höll af. Hon gick till sin lilla sekretär och tog fram ett kuvert; och de svarta ögonen följde henne med ett slags lurande misstro. Men hon tog verkligen porträttet ut ur ramen och lade omsorgsfullt in det i omslaget, alltjemt med samma nöjda tillfredsställelse öfver att kunna göra allt hvad man fordrade af henne.
»Här är det», sade hon vänligt i det hon räckte det fram.
»Tack», sade en gammal kvinnas hårda röst och de smala fingrarne grepo begärligt efter det lilla paketet. Så reste hon sig upp.
»Sitt… vill du inte sitta», bad den unga.
Fru Zimmermann återtog liksom motvilligt sin plats på chäslongen; det var blott som om hon icke orkade stå. Men hon höll sig rak och styf,