Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt hufvud.
»Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.»
»Ahjo, men…»
»Men?»
»Du sade en gång», kom det dröjande och tveksamt, »att det inte var för Williams skull—att du höll af mig för min egen skull… att du alltid ville vara som en mor för mig…»
»Jag trodde så; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet att William önskar det.»
De sjögrå ögonen vidgade sig så stort och skrämdt.
»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som icke kunde döljas.
»Jag tänker icke heller på dig»—de svarta ögonen vändes liksom med våld bort från det vaxbleka lilla ansigtet—»jag tänker på William och mig. Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
Der steg ett par stora tårar i de vidöppna, skrämda ögonen; de stodo kvar och simmade öfver globerna på randen af ögonnätet utan att rinna ner.