»Du skulle mista honom—för min skull?»
»Ja, så kommer det att gå.»
I det härjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der låg öfver det en ödslighet så bottenlös och öfvergifven att det gick en rysning genom den unga då hon såg derin.
»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar lade sig öfver den hand, som höll porträttet.
»Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
»Ja, du måste ju känna agg emot mig», kom det ödmjukt och stilla. »Jag gör mig inte räkning på annat.»
»Men du vet icke hur jag måste se på dig nu.»
De genomträngande ögonen fäste sig nästan hatfullt på detta veka ansigte som med de klara tårarne öfver sina kupiga ögon såg ännu oskyldigare och barnsligare ut än eljes.
Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha fått svar på sin smekning.
»Jag kan icke vara rättvis emot dig. Jag har försökt, men jag kan icke.»