»Ack, det förstår jag så väl; plåga dig inte med att försöka vara vänlig emot mig.»
»Det är icke det—det är det, att jag icke kan gå utan att ha sagt dig hvad jag tänker.»
Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.
»Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på dig derför, om han velat det. Men han ville göra dig till sin hustru och hålla af dig för hela lifvet. Det ville du icke—icke ha hans trohet, bara hans smekningar för stunden…»
Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel och vånda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut i tomhet och köld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som förr, derför att hon icke gått öfver »det tillåtnas» yttersta gränslinje!
Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat än oblandadt nöje och i den stelnade blicken, som förskrämd riktades emot henne, såg hon att slagen träffat.
»Jag trodde att jag höll af honom», sade den unga sakta.
»Hälft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gömma dig in i hans famn—ja—och nu är han dig främmande—efter en månad! Nu gömmer du dig kanske till och med—på försök—in i en annans famn; det är så angenämt—och man kan gå från den enes armar i den andres—i evighet—bara man aldrig går öfver gränsen. Man kan få en hel rad af älskare utan att någonsin ha älskat en enda. Man har icke mer ansvar än en hundvalp, som låter stryka sig på ryggen af alla förbigående! Men med det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till William och det kommer han aldrig att förlåta mig.»
Fru Zimmermann reste sig upp.
Harmen och den sårade stoltheten hade torkat tårarne ur Almas ögon. De båda kvinnorna, som för så kort tid sedan känt sig som mor och dotter, sågo hvarandra nu i ögonen med trots och hat och vexlade ett handslag kallt som is.