TRETTONDE KAPITLET.
Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville först afvakta sonens svar på hennes bref.
Det dröjde.
Hon började nästan tro att han blifvit alltför upprörd för att kunna skrifva strax och att han väntade för att icke skrifva i vredesmod.
Inom henne rufvade der en blytung sorg och djupt i dess botten låg en förtviflad tanke på lur. Hon kände den svarta hunden med de brinnande ögonen—derinne bak dessa brinnande ögon bodde hennes koleriska naturs våldsamma energi. Hon kunde slita trådarne, som spunnit sig ut från hennes eget bröst, skära dem af med ett enda snitt; hon kunde sätta sig utanför spelet; det var som att bränna i sitt eget kött med ett glödande jern men hon kunde göra det.
Återvända till Amerika, befria sonen och sig sjelf från dessa ändlösa konflikter, som endast pinade dem båda utan att någonsin kunna bringas till en lycklig lösning.
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord—men också aldrig mer af en värmande smekning …
Nåja… Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det—också det—också det.
Hon var beredd; hon visste hvad som skulle komma. Men hon längtade i alla fall efter svaret, om det också skulle bli ett slag; ty ovissheten blef outhärdligare för hvarje timme, som gick.
Tanken på sonen lemnade henne icke ett ögonblicks ro; hon kunde icke vara stilla, kunde icke stanna inomhus; hon måste ut, måste se menniskor, lif omkring sig.