Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt allt brustit.
»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.
Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det kom icke heller.
»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga.
»Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.»
»Det tycker jag också.»
Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.
Fru Zimmermann gick af och an på golfvet med mjuka, ljudlösa steg; och hvarje gång hon närmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde en rörelse. Hon kunde blott urskilja de osäkra konturerna af dess hårresning.
Hon törstade efter ett enda tecken till lif, något som kunde angifva att denna varelse kände något, hvad som helst; men der kom intet. Den unga flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä. Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten.