Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt—den dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
»Jag anade icke hur djupt jag var fäst vid dig»—sade hon; orden hade kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men här stannade de plötsligt af.
Den unga satt och väntade på fortsättningen, hon väntade på afbönen. Hon förstod ingenting annat än att man hade gjort henne orätt och med ett barns hersklystnad ville hon böja detta gamla hufvud, hvars hållning lifvet gjort så stel och styf.—Den unga kände instinktlikt, att hon i denna strid hade öfvermakten.
»Du sade, att det var flirtation och samlarvurm», sade hon mulet. »Det kan jag inte glömma och det var inte sant.»
»Jag har aldrig trott att det var medvetet. Jag sade dig också att jag för upprifven för att kunna vara rättvis.»
Den unga satt och väntade ännu; detta erkännande var henne icke nog. Djupt i hennes sinne rörde der sig en längtan att lägga sitt hufvud mot den andras axel, förtroendefullt som i fordna dagar; men denna längtan kväfdes af medvetandet att ha varit föremål för en orättvis beskyllning. Barnet var såradt; och hemmets afgud var van att man bad om förlåtelse.
»Om jag varit orättvis, om jag varit orättvis», sade modern och tårarne störtade utför hennes kinder medan rösten blef konstladt lugn men så maktlöst bruten, »om jag varit orättvis så skulle du först tänka på hvarför.»
Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar, medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
»Du kan icke förstå hvad det vill säga att i hela verlden icke ha mer än en varelse att hålla af—endast denne ende att knyta alla tankar, förhoppningar och framtidsplaner omkring—så att man icke kan lefva sitt eget lif utan går upp i hans—»
Hon måste göra ett uppehåll; det var som om ett äldre element af sorg kommit till och blandat sig med smärtan för i dag. Hon stödde sig ett ögonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma såg det icke, hon satt orörlig på sin stol och vände ryggen till.