Fru Zimmermann återtog sin vandring och hennes ton var lugnare:
»Du kan ju tänka dig, att det icke skall vara möjligt längre att vara rättvis, när det tillfogas honom smärta. Bitterheten bryter igenom allting. Att våga kröka ett hår på hans hufvud är det största brott i verlden—»
Det herskade samma dödstystnad i rummet för hvarje gång hon samlade sin röst till ett nytt utbrott. Det smög sig öfver henne en känsla af att hon talade för döfva öron och till sist kom det så svagt och hopplöst:
»Om du bara håller af honom med den minsta lilla gnista så måste du ju förstå, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orättvisa—allt har sin rot i min gränslösa kärlek till honom; och den gemensamma tillgifvenheten borde—»
Nu kunde hon icke fortsätta längre. Hon kände att alla hennes ord skulle studsa platta tillbaka mot denna sårade fåfänga. Hon krympte sig af förödmjukelse öfver att icke kunna återhålla sina tårar inför denna halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat än en svaghet, öfver hvilken hon sjelf triumferade.
Fru Zimmermann hade kastat sig på stolen och gömt ansigtet i sin näsduk. Nu reste hon sig. Hållningen hade återfått sin stelhet och med en rörelse af beslutsamhet stoppade hon näsduken i fickan medan hon återtog sin vandring.
Alma satt kvar, liksom väntade hon ännu. Men der kom intet mer och tystnaden som följde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall ovänlighet.
»Hvad känner du sjelf?» sade modern med en röst som återfått hela sjelfbeherskningens öfverlägsenhet. »Är du ond eller är du ledsen?»—Orden hade nästan en klang af åtlöje.
»Jag är hvarken det ena eller andra—tror jag.»
»'Hvarken det ena eller det andra—tror jag!' Ja, det är nyckeln till hela din karaktär.»