Det var så annorlunda här mot i Lund. Det var som om hon lemnat småstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon kände det, hon visste det och hon led öfver att behöfva resa.
Hon håller ändå af mig—ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon lägger sitt hufvud intill mitt bröst. Då är hon lika sann som när hon sedan säger att det aldrig varit någonting.
Jag begär inte att du skall hålla af henne; jag vill bara sjelf vara fri. Om jag älskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla deröfver. Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående hand.
Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än vanligt och säger farväl till härnäst. Om ett par dar reser jag från Köpenhamn och lägger mig nånstans i en af krok af verlden; och innan du ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.»
Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bäst att icke träffas, bäst att skiljas. Ja,—bäst så tänkte också hon.
Hon hade stött hans afgud i stoftet. Hans läppar kunde tala om förlåtelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der fans nog rum för dem alla—alla tre—utan att de behöfde korsa och förbittra hvarandras lif.
Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit—ut i den yttersta ensamhet.
Bäst att icke träffas. Med sina starka händer skulle hon alltid gripa störande in i deras stämningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet der de kunde nöja sig med sköra obestämda drömmar—Men för dessa starka händer och detta okufliga verklighetssinne skulle det väl finnas ett arbete i någon vrå af verlden—ett ensamt och hårdt arbete, som kunde passa för dem att taga fatt på.
* * * * *
Det var en vecka derefter. Hafvet låg slumrande stilla med ljus hvitaktig metallglans. Himlen var blå och molnfri, längst borta kantad med litet solröksdis, der kusten försvann.