»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva.
Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande…»
Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.
»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och formas på nytt.»
»Aha—då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»
»Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar—penselsudd. Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa—jag hade ju god öfning.»
»Hur så?»
»Jag skref alltid för din far.»
»Skref för honom?»
»Ja.»
»Hvad då?»