Han smålog.
»Hör—der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din lärare.»
»Det sade din far också.»
»När?»
»När han läste hvad jag skrifvit.»
»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»
Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log.
»Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att kvarhålla allt i minnet.»
Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta går förloradt.»