Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta åter skulle mana fram hans skygghet.
»Du är nyfiken?» sade hon blott.
»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla något intressant.»
»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»
»Har du ingenting som duger då?»
»Hvad skulle det vara?»
»Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet—gamla bref och anteckningar och sådant.»
»Jo, hela luntor.»
»Låt mig få fatt i dem?»
»I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.»