»Menar du att du icke kan arbeta?»
Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som smög sig öfver henne vid hans ord.
»Ja», sade han.
»Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.»
Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom—och sig sjelf.
»Jag fruktar att lifvet inte kan gripa tag i mig. Jag är lam invärtes.
Jag känner aldrig någonting—aldrig någonting.»
Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet—denna unga menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han var hennes son.
»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag verkligen kunde känna något.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.
»Får jag lof att titta?»