»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt korrekt att det riktigt är rörande—du näns aldrig ens säga inte, utan säger alltid icke—men allt det der är inte nog. Det är något som heter stil…»
»Hvad jag inte har kan jag arbeta mig till.»
Han gjorde en axelryckning.
»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der ett undertryckt tvifvel.
»Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon.
»Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.»
»Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins ändå.»
»Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.»
»Den kommer.»
»Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil—och sjunka.»