Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud.
Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes steg från trappan.
Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.
»Stig in!»
»Ursäkta!… Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.
Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg. Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det icke.
»Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa, lidelsefria altröst.
»På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er bekantskap.»
»Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens försvunnen.
»Ni är en af Williams vänner?»