»Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske af att vi äro så olika.»
»Ni har säkert känt honom länge?»
»Sedan han kom till Stockholm.—Det är nu tre år sedan.»
»Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket meddelsam.»
»Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång—så vida han inte är särskildt i stämning—och det händer inte ofta.»
Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som med ens eröfrade moderns hjerta.
»Är han lika sluten mot er som mot—mot andra?» afbröt hon sig.
»Han är visst sluten mot alla.»
Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld, som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och glädje.»