»Ni anar heller ingenting?»
»Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.»
Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma välvilliga, undfallande uttryck som förut.
»Ja, det är olyckan», sade hon blott.
Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka:
»När jag icke såg honom trodde jag allting var bra…»
»Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som förstod hennes tankegång.
»Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes. Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig—hans mor. Han har mist förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft—en sommar utan sol— Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut…»
Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta.
»Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan inte arbeta.»