»Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.»
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.»
»Nå men novellerna—och teaterpjesen?»
»Ja, det är ju det han lefver på—förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.»
»Han skrifver ju på en roman nu.»
»Han vill, men han kan inte.»
»Hvarför icke?»
»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en gissning.»
»Är han utan talang?»
»Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf—och det pinar honom obeskrifligt.»