»Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu förstår jag—han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!»
»Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu kan allt bli annorlunda.»
Fru Zimmermann förde samtalet in på andra ämnen. Hon fick veta att hennes gäst var tidningsman—en af de många som gifvit ut berättelser. Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.»
De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan, innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om han varit en gammal bekant.
När han reste sig upp för att säga farväl såg han på henne med någonting så osökt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahålla ett litet småleende. Hon kände på sig, att denna menniska hade hon vunnit. Och hon kunde komma att behöfva honom.
»Kom snart igen!»
»Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon jag kan tala med om lifvet—derute.»
»Derute!»—Det låg nästan som en smekning i tonfallet.
Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen.
»Jag har varit i Upsala», sade han.