»Jaså», ljöd det likgiltiga svaret.
Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i ansigtet. Hon tog det för skadeglädje, trodde att han sökte efter spår af grämelse öfver att han blifvit borta utan att underrätta—och hon ansträngde sig att se fullständigt apatisk ut.
Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, långt mindre att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju öfverenskommelsen.
Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist fram med det hon föresatt sig att säga honom:
»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning jag har.»
Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför sig.
»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.
»Nej. Endast några lösa utkast.»
»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»
»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»