Hurudant var vädret? Hvad hade hon på? Hvad hade händt förut? Hvad talade de om? Hvad sade han först? Hvad sade hon?—det var ett helt förhör. Han svarade kort och bestämdt, som om han konsulterat en läkare eller en advokat; men man kunde se på hans uppsyn att han icke var blind för situationens humoristiska sidor.
Slutligen vände hon sig om och hennes ansigte strålade af belåtenhet.
»Du har ju allting klart», sade hon. »Det är endast sjelfva trälgörat som fattas. Det är sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i hufvudet utan i handen.»
»Icke?» härmade han godmodigt.
»Det är sjelfva det sega, uthålliga arbetet som du behöfver lära.»
»Du kan ha rätt. Jag är inte rädd för arbete—men jag har ingen uthållighet. Jag vill ha resultatet åtminstone så nära, att jag kan skymta det. Då kan jag spänna i så det knakar i hjernan. Min pjes skref jag på tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i, kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet—när det ser ut som om det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt—det kan jag inte. Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt. Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»
»Här har du funnit träldjuret», sade hon i det hon reste sig och samlade ihop pappersbladen. »Kommer du till mig i morgon kväll?»
»Kanske redan i kväll. Bara inga öfverenskommelser, med ty åtföljande känsla af tvång.»
»Du har rätt», sade hon och smålog. »Kom när du har lust. Under tiden skall jag ordna det här.»
Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade farväl och gick.