Han kom icke samma kväll, men den följande, vid vanlig tid. Då han slagit sig ner vid bordet lade hon några fullskrifna pappersblad framför honom.
»Se nu igenom det.»
Det var första kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och utfyllt utkasten. Det såg fint och prydligt ut och sjelfva detta prydliga yttre var för honom en dragningskraft mer. Han satt med hufvudet stödt mot sina händer och armbågarne på bordet, slukande sina egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och följde med uppmärksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han läste.
Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland hette det: »Nej detta duger inte»—eller: »här är ju ett stort hål; det här hänger inte ihop.»
»Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in en kil med knappnålar. Jag reder det nog.»
Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref—skref så det yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog dem i bordet med en klatsch.
»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör vara.»
»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes ansigte lyste af glädje.
»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.