William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han väntade icke heller på svar.
När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen och glädja sig till.
Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått. Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå, när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det, läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.
Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och se tiden an.
Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och skepsis.
En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända taklampan fast klockan icke var mer än half fem.
»Åhnej—låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som alltid, tumlade utom dörren.
William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna betraktelser.
Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad ton:
»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt—bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»