»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.—När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»
»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen.—Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller det andra».
»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»
»Jag gitter inte».
Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne.
Det var ju detta hon fruktat.
»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt hvad jag skulle vilja säga—'står som skrifvet i blod', som det heter i den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».
»Hvad är det för en bok?»
»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva… För resten har denhär redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»
»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes ångest sken igenom.
»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag skulle velat säga—jag kan aldrig göra det bättre och den känslan trycker mig till jorden. Det är en dålig bok—ja, på sätt och vis, som konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i trots; det är sant, det är sant!»