»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom—riktigt lefvande—allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg.—'Du är mitt minne' brukade han säga; 'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»
Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en stund.
»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»
»Du borde ge ut dem som bok.»
Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.
»Åh, det duger väl icke?»
»Hvarför—icke? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du talar om menniskor och ställen ser man det. Du ska' ge ut dethär. Det ska' bara omarbetas lite här och hvar.»
»Det kan jag inte.»
»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»