»Du blir trött på det innan boken är färdig.»
»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag ingenting kan göra!»
»Nå—låt oss försöka då!» sade modern.
De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall tog han modern med sig ut på en restaurant.
Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det var han eller frun, som slog.
Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.
»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.
När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt aborre och saftsoppa»—eller något liknande. Och då visste hon hvad som väntade henne.
»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det duger inte.»
Och vänd till modern fortsatte han: