Han vek sakta och småleende ihop papperet, som han lade i sin plånbok. Så reste han sig upp, gick hän emot henne och lade sina händer på hennes axlar, som han skakade.
»Hvem har sagt dig det?» sade han med en blick som skulle föreställa forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt för tydligt lyste fram. »Hvilket?» »Ah, gör dig inte till! Jag har nog märkt hur du spionerar på mig. Det är naturligtvis Hedström som vanligt—Ja, jag vet mycket väl att du pumpar honom.»
Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken hon icke förtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand öfver hans hår, bara en enda gång; men det vågade hon icke. Hon var rädd för att göra det på ett sätt som skulle misshaga honom.
»När reser du?»
»Jag vet inte. Jag hade god lust att ge mig af i dag—hvarthän som helst, bara för att komma härifrån. Men jag hinner nog inte.»
»Så i morgon då. Hvart styr du kosan hän?»
»Det vet jag inte. Jag sätter mig på en ångbåt, så får det bära hvart det bära vill.»
»Till Trosa, kanske?»
»Åhnej. Jag ska väl laga att jag kommer på en af kanalbåtarne.»
»Tittar du upp innan du far?»