»Absolut nej! Det får jag inte tid till.»
»Nå. Och man får väl aldrig höra af dig heller?»
»Det är inte troligt. Det skulle kännas som ett band ifall jag lofvade det.»
»Så lofvar du ingenting.»
»Farväl», sade han och räckte henne sin hand.
»Farväl. Och lycklig resa!»
Han gick mot dörren; han hade på läpparne en liten sarkasm öfver det konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke för att uttala den. Tanken på, att modern skulle sitta ensam kvar i staden föll med ens öfver honom. Han vände sig om i dörren och gick åter fram emot henne.
»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?»
»Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.»
»Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.»