»Nej. Jag har det bättre här.»
Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda hvad det var. Så vände han sig hastigt om, med en nick till farväl.—
På aftonen vid niotiden medan hon låg på sin chäslong och hvilade ut efter dagens arbete, blef hon behagligt öfverraskad af att höra hans steg i entréen. Men när han kom in såg hon strax på hans uppsyn att hans besök måste ha någon annan grund än blott sonlig längtan att tillbringa sista aftonen före skilsmessan i sin mors sällskap.
Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om.
Hon svarade att det i så fall icke kunde hjelpas. Hon hade handlat så som hon för sin egen skull ansett sig böra handla; och hon fick försöka att bära följderna.
»Nå ja», sade han till sist—»men du kan i alla fall inte betaga mig den här känslan af att du gjort mig en tjenst; och denna skuldförnimmelse, med dess alldeles ovilkorliga bismak af förpligtelse—du anar inte hur ängsligt misstänksam den skall göra mig. I hvarje minsta närmande från din sida skall jag se anspråk på tacksamhet och detta hjernspöke skall drifva mig till den ena hänsynslösheten efter den andra.»
Hon blef märkbart blek, der hon låg och vecket mellan de svarta ögonbrynen blef djupare än vanligt. I denna pannans sammandragning låg der en dyster energi; men tonen i hvilken hon svarade, var utan klang.
»Så sätter jag min hänsynslöshet upp emot din. Det är allt.»
Det blef tyst i rummet en stund. Hon hade slutit ögonen som om hon sof och han satt och betraktade hennes ansigte. Dess sorgfulla uttryck gjorde honom ondt.
»Du tycker väl det är dumt af mig att tala om det här; men jag skulle ha känt det som en slags brist på ärlighet att inte ha sagt det. Det är fånigt—förstås—men sådan är jag nu en gång.»