Hon svarade icke och det blef åter ett par sekunders tystnad.
»Man rår ju inte för hurdan man är», sade han till sist, i det han reste sig upp och gick hän till chäslongen. »Jag skulle önska att jag kunde hålla af dig»—han sade det sakta och med en röst som skälfde lindrigt; medan han strök sin hand lätt som en fågelvinge en gång öfver hennes kind.—»Jag ville så gerna hålla af någon men jag kan inte.»
»Din tid kommer nog», sade hon utan att se upp. Hon kände ett begär att trösta; men hon trodde icke sjelf på hvad hon sade.
Hon låg ännu med slutna ögon och lyssnade till hans steg utför trapporna och öfver gården. När hon icke kunde höra dem mer vände hon sig om på chäslongen, tryckte sitt ansigte hårdt emot en af kuddarne och brast i gråt.
SJUNDE KAPITLET.
Ångbåten Albert Ehrensvärd gled fram genom den bohuslänska skärgården, på väg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod röken ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och kastade den ner mot soltältet öfver akterdäck, derifrån den långsamt flöt ut i en skystrimma, som lägrade sig midt i luftens klarhet.
Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten. Han lutade sig öfver relingen och betraktade med en turists sorglöshet vattendropparnes spel der de kastades upp i luften allteftersom den skarpa fören skar sig fram, fångades af solljuset och blefvo till diamanter, som gnistrade emot den ogenomskinliga vattenmassans blåaktiga sidentäcke.
Det var fyra dagar sedan William lemnade Stockholm. Han hade rest kanalvägen till Göteborg och var nu på väg till Lysekil, der han ämnade slå sig till ro åtminstone en månads tid för att stärka sin fysik i Gullmarens salta vatten och den bohuslänska skärgårdens friska luft. Två somrar hade han förut tillbringat vid denna badort, han kände så väl dess lokala förhållanden som dess årligen återkommande stamgäster; han hade den första sommaren, som ung student, varit badortens officiele, erkände festdiktare och i minnena från den tiden låg det ännu alltid en dragande makt. Det kunde aldrig ha fallit honom in att välja en annan, billigare uppehållsort; han var för mycket stadsbarn för att finna behag i en enslig afkrok af verlden—till hans landtliga sommarideal hörde frisk luft och salt vatten, men också lifvets öfriga bekvämligheter som t.ex. en 1:sta klassens restaurant, vackra damtoiletter och helst ett eller åtminstone ett hälft dussin bekanta Stockholmsfysionomier, från Kungsträdgården.
Men det var icke endast detta, som drog honom; han hade också lärt sig hålla af den bohuslänska skärgårdens natur. Han hade alltid känt det som var den i slägt med hans egen och han älskade dess storslagna ödslighet, dess högtidliga liflöshet och denna djupa tystnad, hvilken icke stördes af bullret från de millioner menniskofötter, som feberaktigt jägtade fram öfver gatornas stenläggning.
När han stod ensam på en klint och blickade ut öfver de stora vidderna, der vattnet bredde sig kring skär och klippor glittrande ljust och speglande blått så långt ögat nådde—greps han af en underlig beklämning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet; och i denna stämning var det som om allt det finaste och bästa hos honom sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det lögnaktiga och förskrufvade, som ute i lifvet tillhörde den trista figur som vandrade omkring med ett hånleende på läpparne och bar hans namn, var då som flägtadt bort; det var som om hans själ badat slagget af sig i den saltklara luften; och blodet i hans ådror sjöng vackra dikter, dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda genom ett barns ögon, utan missräkningarnes bitterhet och utan erfarenhetens tvifvel.