»Tack.»
Fröken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en bugning, slog ögonen ned och tog Williams arm.
»Fröken Hagberg—kandidat», fortsatte Pelle frikostigt. William hann endast göra en kort, flyktig bugning; han var redan på väg mot danssalen med den mörka. Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus.
»Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm kring hennes lif.
»En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.
Som artigheten bjöd och för att hålla konversationen uppe tog William noga reda på sin dams tycken, framtidsplaner, slägtskapsförhållanden m.m.—allt hvad en artig herre, som kommit öfver väderlekskonversationsåldern kan finna anledning att utforska under en första dans med en dam, han icke känner. Han fick sålunda veta, att fröken Johnson var 16 år och skulle bli student, hvilket kusinen fröken Hagberg redan var; att de båda damerna vistades häruppe under moraliskt skydd af Almas tant, som var döf—och att Alma rest mycket och var bekant med många konstnärer.
På egen hand räknade William ut att »Alma» var föremål för den lilla fröken Johnssons stora beundran.—Han föresatte sig att dansa med lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han gjorde sig inga illusioner.
När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal. Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till sällskapet.
»Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax till William.—Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens.
»Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska' aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att ta' lyckan ifrån henne.»