»Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil träffar mig inte.»
»Ni ska' inte bry er om att han grinar», sade Pelle tröstande. »Han grinar alltid. Det är rent nervöst.»
När nästa dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; fröken Johnson engagerades af en anemisk vice-häradshöfding och William blef ensam med fröken Hagberg.
»Vill ni dansa?» frågade han och gjorde en liten rörelse som för att resa sig upp. Deras ögon möttes, en enda sekund. De hade förstått hvarandra.
»Ni vill helst slippa?» sade William och flyttade sin stol några tum närmare. »Uppriktigt sagdt—det vill jag också.»
»Nå, det passar ju bra.»
Hon svepte schalen tätare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hörn och fäste ögonen på honom med ett uttryck som om hon ville säga: nå! var så god! Underhåll mig nu.
»Hvad var det för en bok, ni läste i?»
Hon svarade icke, räckte honom blott boken, som han tog emot utan att vända sin blick ifrån henne.
»Ja, jag såg det för resten godt.»