»Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?»
»Att här—bland badortens sevärdheter—också fans ett par skånskor, 'som skorrade så snobbigt på rrr'».
»Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt kommit att härma Pelles ton.
»För resten vet jag ändå mer om er.»
»Så-å.»
»Ni är här med er tant—som är döf—och som skämmer bort er—Och ni har varit i Paris—»
Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han betraktade henne hela tiden med en hälft spefull min som om han ville säga: ser ni hur väl jag är underrättad. Detta tycktes emellertid alldeles icke förvåna henne.
En danslysten ungherre hade hon under samtalets gång affärdat under föregifvande att hon icke orkade. Nu anmälde sig ännu en. Hon drog åter fram med sin trötthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en äldre bekant, lät sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett jovialiskt och tvärsäkert sätt.
»Är frrröken trött? Det ska' vi dansa borrrt», sade han.
Hans tvärsäkerhet tycktes imponera fröken, ty hon reste sig upp, liksom hälft motvilligt, och tog hans arm.