* * * * *
Hvem man kommer att umgås med vid en badort beror i allmänhet på en ren tillfällighet. Societetens medlemmar känna hvarandra oftast helt ytligt; det mera intima umgänget dyrkas i smärre kotterier. Ett par unga damer med likartade intressen och vanor slå sig samman under en eller ett par äldre matronors hägn och utvälja sig hvardera en eller ett par unga herrar till riddare för sommaren.—Den naturhistoriska iakttagelsen att det är mannen som väljer tycks åtminstone i detta fall vara föråldrad.
Fröken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda kotteri. De bäste ungherrarne voro, då hon anlände, redan upptagne och af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja synas och taga sig ut. Att bilda kotteri med ett par löjtnanter eller vice-häradshöfdingar skulle hon i och för sig icke haft något emot, men det skulle ha varit första klassens löjtnanter och första klassens vice-häradshöfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera skarpsynt och erfaren än sina jemnåriga att hon visste, det fans skilnad också på löjtnanter och vice-häradshöfdingar.
De exemplar af arten, som ännu voro löshästar, hörde icke till första klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen roll.
Fröken Alma Hagberg hade utom sin svaghet för att synas och taga sig ut också en annan: för literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten att hon skref och detta rykte föll det henne aldrig in att dementera. Tvärtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnärs- och författarverlden och roade sig ibland med att nämna namn, som för de gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrämmande klang, som busen för småbarn, namn som med en betänklig logik sattes i förbindelse med hennes små toalettextravaganser och kom henne att framstå som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var också fullständigt medvetet, hon visste att den frygiska mössan, som hon i en utmanande ställning satte på sitt ljusa hår, klädde henne godt; och hon behöfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas på fullt allvar; dertill var hon ändå i alltför hög grad ett äkta barn af det goda sällskapet.
Hon var dotter af en förmögen handlande i Malmö. Ursprungligen utrustad med ett godt hufvud hade hon också fått en omsorgsfull uppfostran. Hon hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens första kvinliga studenter och der cirkulerade ännu från den tiden bland de indignerade småstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet, som hölls å ett offentligt ställe af de nybakade apollosönerna. Hon hade sedermera tillbringat ett år i pension i Schweitz, ett par månader i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad.
Detta allt gaf henne både i småstadsfruars och Stockholmsherrars ögon ett utländskt snitt, som försonade dem med toalettextravaganserna och som t. o. m. kunde få dem att se genom fingrarne med hennes tjufpojksaktiga vana att alltid göra och säga just det, som hon visste skulle förefalla dem allra mest otroligt och förbluffande. Det fans dock hos henne detta något som gjorde att man aldrig på allvar kunde misstänka henne för att hylla de förfärliga moderna idéerna af öfvertygelse. Hon tycktes blott göra i opposition på lek, af sjelfsvåld, af barnsligt trots, derför att det klädde henne.
I det hela taget var hon ett bortskämdt barn. Hennes mor hade dött medan hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann från det rika hemmet.
Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor.
Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre grad: det var likgiltigheten.