LOUISE.
Tror du — tror du också att — att det var sant — det der — —
ERNA.
Sant — men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg — — efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig — den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja — — att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.
Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga minnen.
Så kom det.
LOUISE
går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif.
Du var lycklig?
ERNA