ERNA.
Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam — ensam — —
LOUISE
ryser till.
ERNA.
— — Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag — — och — jag vet hvad jag led. — Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.
Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt.
Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk — ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid — och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. — Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.
LOUISE
sakta.