Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig kunna gagna dig med mina råd … Här kan ingen menniska råda.
LOUISE.
Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt in i mitt förtroende — tvärtom — — du är den enda menniska, som jag kunnat tala med om detta …
VIGGO
med tårar i ögonen.
Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. — — Men jag känner med dina nerver — — det är en åratal igenom samlad längtan, som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år — — nu, när den blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och dö — — men när den vissnar, vissnar du sjelf med den …
LOUISE.
Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.
VIGGO.
Det är som att stirra ut i mörka natten — man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster — — vill du att jag stannar hos dig?