Det der förstår jag inte.
LOUISE.
Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt föregående — — derför att den strider mot mina grundsatser, min uppfostran — — ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter — — — Derute ha de friare tyglar — — der ger man sin kärlek för stunden — icke för lifvet.
VIGGO
stirrar framför sig ett ögonblick under tystnad; derpå säger han sakta.
Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig. — — Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som grep mig, då vi skildes — — det var en så bestämd aning om, att en olycka hotade dig — —
LOUISE.
Den olyckan hade du inte kunnat afvärja … och för resten … är det en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att älska och vara älskad tillbaka?
VIGGO
vänder sig bort för att dölja sin rörelse.