Nu förstår jag. Böjer sig ned och kysser henne på pannan. Kära lilla syster!
LOUISE.
Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag mins den mycket dunkelt — — men jag tror, hon dårades af glansen i trollens verld; och se’n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit igen.
Jag är som den jungfrun i sagan — bländad af glansen i en verld, som icke är min — — det stolta, fria lifvet derute …
VIGGO.
Också jag har känt något liknande — —
LOUISE
skakar på hufvudet.
Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och hemtar sin brud — — Jag? Hvad är jag? — En skugga, bunden till en annans tillvaro — — dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och derför overklig existens — —
VIGGO.