LOUISE.
Ja.
KAMRERN.
Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle nog sorgen lindras så småningom.
LOUISE
tiger.
KAMRERN
flyttar sin stol närmare.
Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång? Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor — — Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» — — det fans ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade hon — — och ibland slog hon armarne kring min hals och kysste mig — — —
Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp … hon satt aldrig mer på mitt knä … och hon glömde visst, både att jag varit hennes »stora vän», och att hon kysst mig — — — Jag glömde det inte, jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. — — Sedan kommo ju sorgerna och — — jag visste, att Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern — —