Nu står Louise ensam i verlden — och har sett nog — — kanske mer än nog — af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?
LOUISE
stirrar framför sig med tårfyllda ögon.
KAMRERN.
Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en vänskap så gammal som vår har djupa rötter — — och tjugo års tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.
LOUISE
skakar på hufvudet.
KAMRERN.
Detta gäller Louise — inte mig. Jag kan inte tänka mig större lycka på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge — — det tror Louise mig väl om? Jag önskar bara, att jag hade rätt att — — med min tillgifvenhet — — — ge Louise det stöd, som — — —
LOUISE.