När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. — Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp — — han, en konstens storman!
ERNA.
Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska — han som vi andre — ingenting mer — —
LOUISE.
Du känner honom inte — — sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf — — i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk — — då gick det upp för mig, hur stor, han är — — —
ERNA.
Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.
LOUISE.
Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda — — — det var mitt eget stelnade jag — — en saga som skall öfvergå till efterverlden — min trista saga — — Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.
ERNA.