Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.
LOUISE
stirrar ut i luften.
Och den stora figuren — ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas — — det af evighet bestämda — — hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång — —
ERNA.
Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig — annars svimmar du.
LOUISE.
Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.
ERNA.
Hvilket?