ALLAND.
Fönstret! Det är lågt till marken. Till floden. Men hvar, hvar …?
Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. Erna och Viggo följa. Viggo sätter lampan på bordet och får syn på brefvet, som Alland lemnat kvar; börjar läsa.
ERNA
stannar, halfvägs mot dörren.
Hvad skrifver hon?
VIGGO
läser, hastigt och febrilt, med skälfvande röst.
»Gustave — — förlåt mig. Du afskydde lögn och jag inspann mig i ett nät af lögner för att synas stå på samma sociala trappsteg, som du. Jag kände det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Förlåt mig detta. Det är det enda, du har att förlåta. För din skull kunde jag ha stulit i kyrkor — — Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var för mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans icke, ty jag visste, att den dagen, du icke älskade mig längre, skulle jag inte kunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du hade ju sagt det från början. Du har aldrig ljugit för mig, aldrig bedragit.
Älskade, farväl!