Jag skulle så gerna velat lefva, för att inte genom min död vålla dig minsta lilla sorg; men jag kan icke. Du har ju intet att förebrå dig; men utan dig är lifvet mig för tungt; jag orkar icke bära det.
Jag visste det på förhand och handlade derefter. Ansvaret är mitt — icke ditt — —
Medan han läser höres utanför ett stigande sorl.
*
HENRIK
kommer störtande in i ateliern, blek och förskrämd.
Jag kom gående längs med kajen. Så ser jag en kvinna komma springande. Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner för trappan, öfver släta marken dernere. Och hon störtar sig i floden. Jag skrek, jag sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. Så kom det folk med räddningsattiralj och en båt. Men det drog om. De kunde inte finna henne. — — Och när hon kom upp — — Gud i himmelen en sådan syn. Det var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde — — en läkare hade kommit till — — men — —
VIGGO
till Alland som kommer in.
Är hon död?