Jag har ju Erna. Och för resten — — — Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.
VIGGO.
Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre — du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.
LOUISE
småleende i det hon besvarar smekningen.
Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar — Botilda och mig — och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.
VIGGO
räcker fram handen.
Afgjordt! Ja, farväl då.
LOUISE